Brunseryd

Här i bloggen berättas historien om hur Sonja och Henri lever som månskensbönder. 2014 köpte vi vår gård i pyttelilla byn Brunseryd strax utanför Malmbäck, halvvägs till Tomtabacken, högst på småländska höglandet.

Pausar bloggandet ett tag

Bloggen ligger på is ett tag nu. Följ gärna livet på gården via Facebook eller Instagram så länge! På Facebook heter vi detsamma som här: Brunseryd, och på Instagram heter vi @brunseryd1. Du kan också söka på #brunseryd. Vi ses!

Torkan är överväldigande

Torkan är ju helt överväldigande. Jag fattar inte hur det kan hålla på så här. Det bara fortsätter. Vecka ut och vecka in. Utan regn. Ängarna och betena är inte längre gröna, utan skiftar i olika bruna nyanser.

Vi har förresten varit ute och rest, och fått lite inspiration i stora världen. Det var härligt så klart, men det bästa var att få komma hem . Vi hade längtat efter våra djur. Prima och jag kunde bara inte sluta kramas, och Henri skyndade ut i växthuset för att vispa ihop en måltid av vad gården ger.

Hönsen kacklar på som vanligt. De håller gärna till i buskarna, men är genast framme om det bjuds på goda matrester. De springer mot oss med glädje så fort de ser oss. Förhoppningsfulla. Kycklingarna växer med en rasande fart. Vi förundrades över hur stora de blivit när vi kom hem. De är ute hela dagarna nu, precis som alla andra. Utomhus är de ganska skygga och håller gärna till inne i syrenbuskarna, så de är ganska svåra att fotografera. Vi är någorlunda säkra på att två av dem är tuppar. En liten svart har fått en ganska rejäl kam redan, och en annan, som är mer vit-spräcklig, har också fått vad som ser ut att kunna bli en tuppkam. De andra tre verkar vara hönor. Dagarna fylls med äventyr för de unga fem. Det är mycket av världen de ska lära sig. En dag hade en liten stackare irrat sig in i växthuset, och hittade inte ut. Hon sprang mot fönstret om och om igen. Efter lite om och men så lyckades Henri få fatt på henne, och kunde lugnt lyfta ut henne tillbaka till tryggheten i flocken. På kvällarna är det kycklingarna som går in sist av alla. De är ju så låga i rang, stackarna, så de måste vänta tills alla andra har satt sig på sina platser. Ibland irrar de runt på golvet och hittar ingen plats. Inte sällan sitter någon vit höna, som också är låg i rang, på den lägsta pinnen, som är kycklingarnas. Då flyttar Henri om lite bland hönorna, så att de får gott om plats, och sätter dem tillrätta. Med en tacksam suck kommer de då till ro, och somnar tryggt. Nästa dag, nya äventyr.

Trots att vi endast är i början av augusti så ser vårt landskap lite höstliknande ut. Löven gulnar på träden och faller till marken. Det är visserligen tur det, för fåren och hästarna äter de fallna asplöven med god aptit. Rönnlöven är riktigt goda de också. Men återväxten på ängarna är det ingenting med, nej, ängarna är helbruna. Vår damm, som Prima brukar gilla att ta ett dopp i, den är helt uttorkad. Lite lerig i mitten bara. Men grön och fin runt om. Jag hörde eller läste att man jämför växtligheten i år med hur det var de där åren på 1800-talet när allra flest svenskar emigrerade till Amerikat. Det är väldigt lätt att föreställa sig just nu. Desperationen folk måste ha känt. Vi har ju jobb och inkomster från annat håll, men om gården hade varit vårt levebröd, ja, då hade vi varit illa ute. Det hö vi slagit själva räcker ju absolut inte. Förra året köpte vi balar med hösilage för 300 kr plus moms. I år har vi beställt balar med hösilage från Polen för 2000 kr plus moms. Vi hoppas att 25 balar ska räcka. Vi har bestämt oss för att inte ta hit någon bagge. Tackorna får vänta ett år till på lamm. För oss är det en mycket stor utgift. Men jag blir nästan mörkrädd när jag tänker på hur det måste vara för mjölkbönder med 400 kor, och andra i liknande situationer. Och jag kan ju inte låta bli att undra hur det kommer att se ut i våra matvarubutiker när ekot från torkan når dit.

En liten positiv sak med torkan är att svampangrepp, som vi har behandlat väldigt länge på Natiras hovar, nu äntligen är borta. Det kunde hovslagaren konstatera vid sitt senaste besök. Mycket av pysslandet med hästarna just nu handlar om att skydda dem mot flugor och insekter. Fåren klarar sig väldigt bra från sådant. Deras ull är ett bra skydd mor angrepp, och deras ullfett har läkande egenskaper. Beata, som inte har ull i ansiktet, får angrepp där. Men bara där. Hästarna, däremot, smörjer vi dagligen med en slags sårsalva för häst, som bland annat innehåller tjära. Det hjälper insektsbett och andra småsår att läka, och håller flugor borta från såren en liten stund. De har pannband på sig som hjälper dem att hålla flugor från ögonen. Dock är våra hästar experter på att ta av sig dessa pannband. Och på att ta av sig grimmor överhuvudtaget. Jag roar mig konstant åt att gå och leta pannband och grimmor i hagen. Ett riktigt gissel för hästarna just nu är styngflugorna. Insekter som flyger runt dem och sätter sina ägg (gnetter) i pälsen. Styngflugornas djävulska plan är att äggen släpper när hästarna kliar sig (sig själva eller varandra), då slinker de in i munnen på hästarna och fortsätter sin livscykel där. Jätteäckligt. Hästarna hatar dessa flugor. Shanti kan hålla sig i galopp en hel dag för att försöka komma undan. Vi har hittat ett recept på en slags lervälling, som vi svampar in hästarna i. Det verkar faktiskt hjälpa. Dels tar det död på de gnetter som redan sitter, och dels har styngflugorna svårt att fästa nya i den lerinpackade pälsen. Och det är inte giftigt för hästarna. Som krigsmålade hästar möter de dagen när vi svampat in dem.

Det växthuset ger oss är helt makalöst just nu. Ja, alla ställen där vi vattnar är helt fantastiska platser. Gurkor i mängder. Tomaterna har kommit igång. Paprikan. Blommorna. Kryddträdgården är skördad för andra gången i år, och garanterar en tredje. Utöver att jag hämtar det jag behöver varje dag vid matlagning. Blomsterbönorna är både vackra och goda. Och observera gärna den enorma squashen jag står och poserar med framför Victorias kamera.

Vi hinner njuta av livet också. Tro inget annat. Vi badar, leker, och vilar. Trots att torkan är överväldigande just nu.

//Sonja

Det känns bättre nu, när det kommit lite regn

Luftfuktigheten är hög, och det inger en känsla av lättnad. Det regnar inte särskilt mycket, men solen bränner inte jorden och växtligheten just nu iallafall. Vi har bara fått en eller två millimeter i åskskurarna som varit, medan vi får rapporter om att grannbyar fått upp till 50 mm. Men idag när jag tittar ut över ängarna så skiftar de faktiskt i grönt. Så snabbt repar sig naturen alltså. En natts duggregn som gav fyra millimeter, och ängarna skiftar i grönt. När jag tittar ut och höjer blicken över trädtopparna, så ser jag ett tröstande, skyddande, fuktigt regntäcke.

Vi har ridit och kört våra hästar i gassande solsken och klarblå himmel. En skön procedur som alla trivs med om den företas på morgonen. Senare på dagen blir det alltför varmt. Henri kör sin Mysan. Jag rider Shanti och Natira. Fåren är nöjda med att få komma in i det svala stallet en stund. Prima ligger och sover skönt på stallgolvet medan vi ryktar och ansar hästarna, och är sedan med i full fart när vi rider och kör.

En stor händelse bland hönsen är att Hönsmamman har börjat ta med kycklingarna ut. Ut i trädgården. Utanför hönsgården. Inte särskilt långa promenader, men ändå. De är så söta att man smälter när de spatserar runt i trädgården och pickar i marken och härmar de vuxna. En annan av de bruna hönorna är ständig följeslagare åt den lilla familjen. Hon går efter och manar på eftersläntrare och är till Mammans hjälp i största allmänhet. I övrigt njuter hönsen också av att det inte riktigt är så brännande hett längre.

I byn har vi ett missionshus som fungerar som en slags gemensamhetslokal. Just nu målas den. Det blir en angelägenhet för hela byn.

Vi har gjort i ordning en ny hage med efterbetesängar. En hel del rensande som innebär extragott att äta. I går eftermiddag släppte vi hästar och får där. Till allas stora förnöjsamhet gav de sig ut på upptäcktsfärd på de stora ängarna. I vanliga fall är jag orolig att Shanti ska äta för mycket när det är dags för efterbete. Det är jag inte alls nu. I år funderar jag betydligt mer över hur betet kommer att räcka. Men det känns lite bättre nu. När det kommit lite regn.

Växthuset och trädgården levererar. Vi får fantastiska gurkor. Tomaterna börjar till vår stora förtjusning skifta i rött. Blomsterbönorna är inom överskådlig framtid redo att skördas. Vi skördar rödbetor för glatta livet, och hönsen äter rödbetsblasten. Och hönsen har hittat till krusbärsbusken bakom växthuset.

Jag och Henri ska åka ifrån gården en liten sväng, och gårdsvakten, min svärmor, har anlänt. Hon ser fram emot att ta hand om gården några dagar. Hon har följt med runt och fått instruktioner. Och förälskat sig i Gullan.

Allt känns lite bättre nu. När det kommit lite regn.

//Sonja

Längtar efter regn

Livet här på gården färgas för tillfället av en mycket stark längtan efter regn. Idag kom det faktiskt två millimeter. Vi jublade och prisade väderguden. Vi är tacksamma för allt. Men vi behöver mer. I början av veckan fick vi faktiskt 16 millimeter. Det blev vår räddning, tror jag. Vi alla njöt. Hästar, får, människor, ja hela naturen. Vi ser direkt på ängarna att de åter börjar skifta i grönt när det kommer lite regn. Mitt drömscenario är att det skulle komma ungefär 16 millimeter varje dag nu i en veckas tid. Det skulle få oss tillbaka i balans. Som det är nu så skriker fälten efter vatten. Beten till hästar och får blir magrare och magrare. Blåbären i skogen och körsbären i trädgården, de torkar bort.

Kycklingarna trivs med livet och växer så det knakar. Numera kastar de sig ivrigt ut i hönsgården på morgonen så snart dörren öppnas. Tillsammans med alla vuxna höns. Därute serveras frukosten, som varje morgon består av våra rester. Om Henri tycker vi har för lite rester så kokar han lite ris eller pasta åt dem. Sedan, när det blivit förmiddag, då släpps alla höns ut i trädgården. Alla vuxna höns kastar sig ivrigt ut. Men då väljer kycklingarna att stanna kvar inne. Det är fortfarande för stort och skrämmande för dem utanför hönsgården. Jag vet inte vad de hittar att äta egentligen i vår förtorkade trädgård, våra höns, men de hittar verkligen massor att äta. En dag fick de inte komma ut i trädgården, eftersom vi inte var hemma, och det var märkbart stor skillnad på hönsfoderåtgången. De trivs i trädgården, därom råder ingen tvekan.

Trots att jag unnar mina hönor allt gott och är tacksam för alla ägg de ger mig, så blir jag lite förgrymmad på dem när de ställer till det. Jag har varit så nöjd med hur löken växer. Jag har gått omkring och myst, och tänkt att jag inte kommer att behöva köpa lök i affären i år. Men plötsligt ser jag tre höns stortrivas med att krafsa runt i en av lökodlingarna. Suck. När jag väl fick bort dem var skadan redan skedd. Som tur är har vi lök på fler ställen. Den lök som gick att skörda är nu skördad. Nät har placerats över platsen, ifall några fler lökar tänker växa till sig. Hönsen tittar först förvånade på förändringen, och går besvikna därifrån när de upptäcker att där inte finns så mycket mer att hämta.

Trädgården och växthuset bara ger och ger just nu. Varje dag skördar jag något. Förutom ovan nämnda lök får vi rödbetor, squash, gurka, krusbär. Och då har jag inte ens nämnt kryddträdgården. Och tomaterna. Ja, tomaterna är så nära att skifta till röda nu. Vilken sekund som helst.

Vi rider och kör våra hästar, trots värmen. För det mesta är det rätt så OK temperatur på morgnarna, så det gäller att passa på då. Henri kör sin Mysan, och jag rider Shanti och Natira. Prima sover som vanligt på stallgolvet när vi håller på med hästarna. Sedan är hon med ute. Njuter av promenaderna.

Vår fina Prima. Hon är verkligen med överallt. Vad vi än gör här på gården. Om vi flyttar hästar och får till en ny hage är hon med och hjälper till. Om vi är runt och kontrollerar beten är hon med. När vi går långa promenader är hon med. Hon är med precis överallt. Tidigare har hon känt sig lite obekväm med hönsen, men det är över nu. Nu ligger hon bekvämt medan de spatserar runt. De senaste dagarna har det blivit hallon-plockar-promenader. Skogen svämmar över av hallon just nu. Men skönast tror jag hon tycker det är att bara ligga i den öppna dörren och hålla koll. Gårdens drottning.

Vi flyttar fåren och hästarna mellan hagarna. De får gå där vi har bäst bete. Just nu är det i hagen bakom stallet. Deras vinterhage. De trivs och känner sig hemma där. Snart ska de till en ny hage, en som också innebär efterbete. Men vi behöver mer regn. Vi behöver grönskande beten till våra hästar och får.

Regnbågen dyker upp efter två millimeter regn. Regnbågen brukar väl lova sol? Just nu  vill jag hellre ha mer regn. Snälla väderguden, ge oss lite mer regn. //Sonja

 

Jag passar på att njuta av livet

Vädret vi hade när vi körde in höet var helt fantastiskt. Kruttorrt. En av morgnarna förivrade vi oss och startade för tidigt. Henri kom körandes med ett lass där daggen fortfarande fanns i höet. Det spred vi ut på tork någon dag innan det fick skjutas upp på loftet. Mitt jobb är att ta emot det som som släpps av, och lassa in det i hökanonen. Det är ett svettigt arbete, men i år kände jag mig alldeles lugn inombords när jag öste på. De andra gångerna jag har stått här och öst in hö, har jag med panik i blicken tittat upp mot himlen och undrat om vi ska hinna före regnet. Nu var den oron bortblåst. Hökanonen, för övrigt, är värd sin vikt i guld. Vårt första år hade vi inte den. Då slet vi hårdare kan jag lova.

När vi började känna att nu. Nu är det strax klart. Henri skulle ut på sista ängen. Ja, då började det krångla. Först gick en vajer sönder på självlastarvagnen. Henri åkte och köpte en ny, och lagade. Han körde väl kanske ett halvt varv, sedan blev han ofrivilligt ståendes igen. Då var det en kedja som gått av. Ett drev var helt utslitet. Ni kan ju gissa hur många svordomar jag fick höra komma över min makes läppar. Tack och lov för våra snälla grannar. Torgny förbarmade sig och kom med sin självlastarvagn. Äntligen klart. Två grannar och tre traktorer senare är allt vårt hö inne. Nu får det mer än gärna börja regna. Prima som är med oss i allt vi gör kände av och delade vår lättnad.

Kycklingarna bara växer. Vi har tagit bort kompostgallren nu. Vi trodde att de skulle vara stora nog att klara livet med de andra hönsen, och vi trodde rätt. Det gick alldeles utmärkt. De andra är lite nyfikna, men respekterar när de gömmer sig under Mammahönan. Hon blev själaglad över att få slippa ur kycklingkammaren. Det första hon gjorde var att försöka gå ut med sina små. Det gick ju inte så klart. Världen inne i hönshuset är ju nästan för stor för dem. När hon insåg det så la hon sig i solen (fast inomhus) och njöt. Sedan, när hon tyckte att läget var det rätta, gick hon ut och sandbadade. Om och om igen. Som hon har längtat efter sina sandbad. Nu är detta vardagen inne i hönshuset. Mammahönan är för det mesta inne hos sina kycklingar, men titt som tätt hoppar hon ut för att sandbada eller för att äta något i trädgården. Och de andra hönsen verkar nöjda med att ha kycklingar i huset.

Ridningen och körningen går bra. Det gäller att passa på på morgonen/förmiddagen. Sedan är det alltför varmt och alltför envisa insekter, så varken hästar eller människor orkar. Vi har kommit fram till att det lättaste är att ta in hela flocken när det är dags för ridning och körning. Fåren trivs också med att få komma in i skuggan i stallet en liten stund. Och de vill gärna gå dit hästarna går. Dessutom blir det träning på lagom nivå för Prima. Vi går genom hagarna hela truppen. Henri och Mysan går först. Sedan kommer jag med Shanti och Natira. Natira i extralångt grimskaft eftersom vi går en och en på stigar ibland. Fåren går efter oss, och sist föser Prima. Hon får kommunicera med fåren på den nivå hon vågar och vill, och hon behöver egentligen inte ta några duster med fåren, eftersom de ju gärna vill följa med. Ibland springer hon före och mest ser ut som om det är roligt att vi alla är på vandring. Då har det troligen blivit lite läskigt därbakom. Något får kanske inte riktigt gjorde precis som Prima ville. Men lika ofta ser jag henne med självförtroende sätta får i rörelse. Får som stannat för att beta istället för att följa med. Här är några bilder som visar detta. Bilder från tillfällen då någon av oss haft möjlighet att hålla i en kamera. Jag har tagit en bild på Henri och Mysan som numera njuter av att det är möjligt att ge sig ut på ängarna där man kan trava på. Henri har tagit en fin bild på mig och Natira i galopp i motljus. Han har också fotograferat mig och Shanti som kommer skrittandes. Jag fångade Prima på bild när hon ligger på stallgolvet och sover djupt. Helt avslappnad. Hon vet att vet inte händer så mycket när vi ryktar och pysslar om hästarna, så hon passar väl på. Snart blir det action igen, så lika bra att samla krafter. Och så en bild på fåren som ligger och idisslar och har det skönt. Inomhus en liten stund. Sist en bild på Prima bara för att hon är så vacker.

Växtzon 5 då? Jo, vårt växthus fortsätter att leverera. Potatisblomman är vackrare än någonsin. Dock har vi inte börjat skörda potatis ännu. Vi tittade under en, och där fanns endast några bärliknande knölar, så vi väntar. Jag har skördat koriandern, som nu hänger på tork. Blomsterbönorna är mycket vackra. Vi får väl se om de ger något ätbart. Spetspaprikan ser hur god ut som helst, men vi väntar ett tag till för att se om den blir röd. Liksom tomaterna. Snart är de röda tror jag.

Jag avslutar med en bild på hur hästarna och fåren går och njuter i kvällningen. Se till att njuta av livet, mina vänner. Det gör jag.//Sonja

Kycklingar och slåtter

Vi trodde kycklingarna skulle kläckas på midsommarafton eller på midsommardagen. Ja, där ser man, så fel vi räknade. I tisdags kläcktes de. Fem stycken välskapta små underverk till dunbollar. Sååå söta. Och kvittrar hur gulligt som helst. Kläckningen gick bra, och den lilla Mammahönan är en så duktig mamma. De stannar i sin bur av kompostgaller än så länge. Men jag vet knappt om det verkligen skulle behövas. Om de andra hönorna nyfiket kommer för nära så burrar hon upp sig, Mammahönan, och låter något förskräckligt skräckinjagande, och håller på så vis alla de andra borta. För det mesta ligger de fortfarande i värmen under hennes beskyddande fjädrar så att vi inte ser dem. När frukosten serveras får jag passa på att snabbt ta lite bilder.

I veckan firade vi midsommar. Hönsen, som alltid får äta våra rester, lät sig väl smaka av midsommarmaten. Novalie bubblade av skratt när hon fick ge dem maten, så nöjda uttryckte de att de var. Annars går livet sin gilla gång för hönsen. De trivs med livet. Vi trivs med dem. Ju mer de får gå ute och picka i trädgården, desto godare ägg ger de oss.

Smhi verkar optimistiska när det gäller slåtter för oss månskensbönder. Efter det regn som varit, så verkar det nu bli en period med solsken och bra torkväder. Förberedelserna inför årets höskörd började med att vi fick hem en ny slåtter. Henri tröttnade på allt krångel som var förra året med slåtterbalken, och beställde hem en ny – trumslåtter. Här ser vi en bild när den just har anlänt och Prima undersöker noga. Men när Henri väl hade monterat ihop den och skulle sätta den på traktorn, ja, då visade sig fästena vara feldimensionerade. Suck. Men. Vad gjorde vi utan våra underbara grannar?  Förra året när slåtterbalken krånglade, då lånade Torgny ut sin traktor till oss. I år, när detta började krångla, då kom Lasse till undsättning. Vi fick låna hans traktor. En fin Fiat som fästena passade till. Jodå, återförsäljaren  har lovat att skicka sådant som passar, men skulle vi vänta på det så är risken stor att vi missar vädret. Henri tränar och ser till att allt funkar inne i paddocken. Under överinseende av Prima. Och nu är han alltså igång och slår. Det är så spännande. Samtidigt som det är en stor lättnad. Höjdpunkten på året, Höskörden, är igång. Prima hittar massor av spännande saker som tidigare gömts i det höga gräset. Och jag bara njuter av synen. Allt det nyslagna. Och doften. Måtte nu vädergudarna vara med oss.

Vi hinner annat än slåtter och kycklingar här på gården. Vi rider och kör våra hästar. Så klart. Jag har tagit en jättefin bild på Henri och Mysan med den klara blå himlen bakom dem. Jag har tagit en selfie på mig och Natira som väl blev sisådär. Och jag har tagit en väldigt typisk bild från ryggen på Shanti. Prima ska nämligen vara med. Precis överallt och hela tiden. Så självklart är hon med oss när vi rider.

Att vi bor i växtzon 5 är inget som bekymrar mig just nu. Tvärtom. Den första rosen har precis slagit ut. Växthuset bjuder på magi. Vi har ätit årets första egna gurka. Smakade gudomligt. Potatisen blommar vackert och lovande. Jag har gjort en sallad av vår första rödlök. OCH. Blåbären har kommit.

Hästarna och fåren de strosar runt i sin hage och har det skönt. På morgnarna när jag kommer för att säga god morgon, ligger de oftast och vilar tillsammans. De vandrar tillsammans fram och tillbaka genom hagen. De betar tillsammans. De är en flock, och blir inte glada på oss när vi ibland delar på dem. De lever tillsammans.

Vi lever tillsammans. Alla. Från minsta kyckling till största häst. Måtte nu vädergudarna vara med oss.

//Sonja

Omväxlande att vara månskensbonde

I skogen, precis bakom stallet, växer den otroligt vackra vildkallan, som just nu står i prunkande blom. Missne kallas den visst för också. Innan vi flyttade hit hade jag aldrig sett den. Trots att den visst inte ens är särskilt ovanlig, om jag ska lita på uppslagsverken. Hur det nu är med den saken, så jublar jag varje år när jag får syn på de vackra blommorna igen.

Hönsen upptäckte och började trivas i kryddträdgården. Det jublade jag inte åt. Visst unnar jag dem att äta allt möjligt gott, men snälla nån. De har ju en hel gård att gå runt och krafsa på. Henri fick sätta upp ett hönsnät framför. Förvånade tittade de på nätet. Och fortsatte sedan förnöjsamt att picka i gräset utanför.

Vi har en fin liten brun höna som ligger och ruvar. Hon har hållit på duktigt i två veckor nu, och det börjar bli tufft för henne. Hon skyndar ut i små stunder för att äta lite och dricka mycket. Men det blir svårare och svårare för henne att jaga ut de andra hönorna som vill in och värpa just där hon ligger. Så många dagars självsvält börjar ta ut sin rätt. Hon är inte riktigt lika stark längre. Henri har därför byggt en kycklingkammare åt henne. Maten och vattnet lättåtkomligt. Ingen kan komma in och störa henne. Här får hon vara tills kycklingarna är starka nog att klara sig i skocken. Först ville hon inte alls vara där, utan krånglade sig ur och gick och la sig i sitt gamla rede. Men nu verkar hon nöjd. Nu håller vi tummarna för att allt går bra, och att det är levande, friska och fina kycklingar som kläcks ur äggen.

Vägen mot självförsörjande ser strålande ut just nu. Inne i växthuset sker magi. Blomsterbönorna är en fröjd för ögat. Koriandern är en fröjd för doftsinnet. Och se på gurkan. Den kan ju ätas inom kort. Likaså spetspaprikan. Smolket i bägaren inne i växthuset är majsen som översållats med bladlöss. Henri skyndar efter såpblandningen och sprutar såpvatten på allt som skulle kunna vara smaskens för en bladlus.

Utanför växthuset fortsätter växtexplosionen. Rödbetsbladen äter vi som salladsblad. Det är ett bra sätt att sköta gallringen tycker jag. Smakar hur gott som helst. Squashen mådde ju inte så bra efter frostnatten förra veckan, men nu har den hämtat sig väl. Dags att skörda inom kort. Svarta vinbär närmar sig skördetid med stormande steg. Detsamma gör de röda vinbären. Än så länge har de klarat sig bra från hönsen. Jag ser dem äta några då och då, men de är tydligen inga favoriter. Krusbärsbusken är precis översållad med bär. Den står ju bakom växthuset, så hit tror jag inte hönsen har hittat alls. Ännu.

Den här veckan har vi ägnat mycket tid åt att fixa nytt staket, för att utöka hagen åt hästarna och fåren. Trots att regnandet har kommit igång, så har torkan gjort att betet inte återhämtat sig som det kanske borde. Vi bestämde oss för att offra de tegar som vi tror ändå skulle ha gett oss minst med hö. Under tiden vi jobbade på så var det ett evinnerligt tjatande på dem. Särskilt på hästarna. Fåren som äter buskar och så där också, var lite mindre missnöjda. Nu går de i alla fall här i den nya delen av hagen och allesammans ser helnöjda ut.

Så kom då äntligen det där riktiga regnet. Fram tills idag hade vi endast fått sammanlagt 10 millimeter sedan regnandet startade. Nu, idag, har det regnat ordentligt, och vi har redan fått 21 millimeter. Dagen är inte slut ännu. Det är nu jag verkligen andas ut. Det är en fröjd att se på. Hur det viktiga livgivande vattnet fyller marken. Hästarna och fåren tar skydd under träden. Det syns på dem att de tycker det är skönt ändå.

Prima blir lycklig, söt, och genomblöt av att springa i regnet.

Jodå. Det är minst sagt omväxlande att vara månskensbonde.

//Sonja

Äntligen regn

Äntligen. Som jag oroade mig. Äntligen kom regnperioden. Jag oroade mig nästan sömnlös. Någon sa att det var lika torrt förra året, så jag gick tillbaka till de gamla anteckningarna, och insåg att maj var ännu torrare förra året. Skillnaden är temperaturen. Beskedet gjorde mig lugnare. Förra året började det regna i juni, och fortsatte sedan i flera veckor. Vi fick en ordentlig skörd. Det ska nog ordna sig i år också. Smhi lovade att regnperioden skulle börja i går kväll, och det gjorde den. Det är ju skolavslutningstider nu. På jobbet lugnade en kollega mig härom dagen när han sa att ”har inte regnet kommit förr, så kan vi lita på att det kommer till studenten”. Han har ju rätt. Jag vet inte hur många gånger det har regnat under min lärarkarriär. Varje år det regnar så tänker jag att, visst, det är synd om familjerna som ställt till med studentmottagningar i sina trädgårdar, men o, så skönt att det regnar. Regn betyder mindre fylla och färre ungdomar som råkar illa ut på grund av festandet. Numera, när jag är månskensbonde, så har jag visst ytterligare en aspekt på det. Vi behöver verkligen regn. Vi fick 2 millimeter i natt. I skrivande stund ytterligare några regnstänk. Vi behöver mer, och jag räknar med mer. Bilden visar hur våra ängar ser ut. Det är faktiskt inte normalt att de är så bruna. Vi är ju inte heltidsbönder, men jag lider verkligen med dem som är det just nu. Att veta att man behöver slakta av sina älskade djur, för att fodret torkat bort.

Tack och lov för att det har vänt nu. En period av svalare temperaturer och regn är vad som behövs. Kvällarna och morgnarna är vad som varit genomlidligt för hästarna och fåren i hettan. Dagarna har varit alldeles för varma. På morgnarna har gräset varit fyllt med dagg. Härligt fuktigt. Tack vare daggen har det inte blivit värre än det är. Dessa kalla nätter. En natt den här veckan hade vi så kallt som minus 0,4. Frost alltså. Inget skadades. Bladen på squashen såg lite ledsna ut, men det var allt. Nej, kalla nätter har varit vår räddning under den här perioden. Kalla nätter som binder den fukt som finns i luften till morgondagg.

Dagarna ägnar hästarna åt att vifta bort flugor från varandras ansikten. När inte fåren håller sig nära hästarnas svansar för flugornas skull, så ligger de i skuggan för att skydda sig från värmen. Då och då går någon en sväng för att beta. Sedan tillbaka. Till skuggan. Till svansviftandet.

Det mesta av tiden här på gården ägnar vi åt nyttig och nödvändig sysselsättning, men svärmor kommer förbi och ertappar mig och Gullan. Klart vi gosar och myser också. Alla som känner några får vet att det går inte att låta bli.

Det har varit en händelserik vecka i hönsgården. Vi fick lov att ta bort våra ungtuppar. Väldigt sorgligt, men oundvikligt. Tuppe, den svartvite, anföll mig konstant. Till slut gick jag inte ut i trädgården utan en kratta eller något annat att försvara mig med. Den ende som undkom hans utfall var Henri. Nuppe, den färgglade, han var snäll mot mig, Henri, och alla andra vuxna. Men han anföll barnen och Prima. Det gick inte att ha honom kvar. Det blev bara värre och värre med dem båda. Nu har vi fått en ny tupp i hönsgården. Vi kallar honom för Guppe. Han är två år, väldigt vacker, och otroligt snäll. Han kommer från en barnfamilj och har alltid varit snäll mot både stora och små. Än så länge har han gjort ett fint intryck på mig. Han är en försiktig kille. När vi möts i trädgården så känner jag att det finns inte i hans världsbild att jag skulle kunna vara ett hot. Jag är den som kommer med mat. Punkt slut. Jag kan inte beskriva hur skön den känslan är. Ren och skär lättnad. Äntligen har vi en tupp som funkar här på gården. Med sig hade han fem vita hönor. Nu har vi 21 hönor och en tupp. Plötsligt är vår besättning komplett. Tänk att det gick så snabbt. Känslan när man kommer ut ur huset och hela trädgården är fylld med höns? Väldigt skön. Vi pratar och skrockar med varandra. ”Har du någon välsmakande överraskning med dig, matte?”, ”Får vi komma in i köket en liten stund?”

Det har blivit dags för Henri att mocka ur hönshuset. ett riktigt skitgöra. Det är väldigt spännande att få mat och vatten ute, tycker hönsen. Det blir rent och snyggt inne i hönshuset. Två hönor är inne och inspekterar.

När höns kommer till nya platser så ruggar de. Runt om i trädgården ser vi vita fjädrar ligga spridda. Jag planterar lite nya blommor. Allt är ju så brunt i trädgården. Några hönor hjälper mig så klart. Resultatet blir vackert.

Det händer visst saker med blomstren i trädgården. Torparliljorna lyser vackert orange och vildrosen strålar.

I växthuset har årets första tomat och årets första paprika sett dagens ljus.

Varje dag kör jag 130 liter vatten ner till hästarna och fåren. Detta har fått Prima att hitta på en ny grej att träna. Prima går fint på vänster sida av vägen i samma takt som jag kör traktorn på högra sidan. När vi kommer fram till platsen där hon kan gena genom hagen (där ingen går just nu), så gör hon ibland det. I full fart, och passar på att bada i dammen på vägen. Men andra gånger går hon duktigt i min takt hela vägen. Helnöjd. När vi kommer fram väntar hon (för det mesta) tålmodigt i tomma hagen på andra sidan vägen på att hästarna och fåren ska få sitt vatten.

Jodå. Visst har vi njutit av högsommarvärmen också.

//Sonja

Vi behöver verkligen regn

Nu behöver vi regn. Verkligen. Så här kan det ju bara inte hålla på. Vi har flyttat hästarna och fåren till hagen på andra sidan vägen. Där är det riktigt bra bete. Men på alla andra ställen är det helt slut. Regn behövs för återväxt. Betet där de är nu räcker väl i någon vecka. Jag vet inte hur detta ska gå om vi inte får lite regn. De trivs storligen i sin nya hage i alla fall. Både hästar och får. Vi flyttade ner dem härom dagen, och de är mycket nöjda med att få vara tillsammans igen. För att inte tala om hur lycklig Prima var när vi flyttade ner fåren. Överlycklig. Här ligger hon och väntar på nästa uppdrag. Fantastiska hund.

Bästa stunderna för ridning och körning är morgontimmarna. Hettan på eftermiddagarna är inte att leka med. Inte från hästryggen i alla fall. Henri och Mysan ger sig ut på vägarna. Det är lite läskigt med trafiken, men det har gått bra hittills. Peppar, peppar. De flesta som passerar tar det lugnt förbi ett hästekipage. Mysan tycker det är härligt att vara ute på promenader. Prima följer alltid med. Hon är helt övertygad om att promenaderna är för hennes skull.

Ridpassen med Shanti och Natira flyter på ganska bra. När Henri kommer för att fotografera mig och Shanti så är han i full färd med att undersöka fårens mineralbalja. Fåren har ju precis gått och betat här i paddocken, och fototillfället sker innan jag hunnit flytta ner baljan till fårens nya hage. På bilden ser man hur spännande det verkar vara, men det går över ganska snart. Uppenbarligen är det bara gott för får. Vi hade ett bra pass jag och Shanti, han tycker det är roligt att hålla på. Natira och jag har tagit det lite lugnare. Hon har varit lite mindre på jobbarhumör i veckan.

Trädgården ger oss glädje trots torkan. Den fantastiskt vackra alliumen blommar nu ståtligt. Vår allra första prästkrage blommar. Det är ett oansenligt exemplar, men årets första. Jag är svag för prästkragar; jag hade dem till och med i brudbuketten när vi gifte oss, Henri och jag. En annan vacker sak som händer i trädgården just nu är lärkens kottar. Den skirt vackra gröna färg de skiner i slår högt.

Nu när hästarna och fåren går i sin nya hage så måste vi frakta ner vatten i dunkar. Det är för långt att slanga. Förr om åren har jag kört ner vatten med trädgårdstraktorn, men nu är den sönder. Troligen startmotorn. Vattnet behöver köras ner med den vanliga traktorn, och jag behöver lära mig att köra den. Sagt och gjort. Här ser vi Henri först sätta på bakskopan. Sedan kör jag iväg. Lite läskigt, men lättare än jag trodde faktiskt. Jag får gott om träning. Det går åt 120-130 liter per dag i den här torra värmen.

Till mormors stora glädje kom barnbarnen och hälsade på. Naturligtvis gjorde vi ett besök i fårhagen. Barnen älskar fåren, och fåren säger inte nej till en gosestund.

Henri fick lov att vara fågelungehjälte häromdagen. En liten fågelunge låg i gräset och tjippade. Förmodligen hade han trillat ur sitt bo. Boet under takpannorna. Jag har hört om fågelungar som lämnar sina bon för tidigt. I panik för att det är så varmt. Jag vet inte om det är vad som hänt här. Det är österläge med morgonsol, och tegelpannor, så det borde väl inte bli så där vansinnigt varmt. Plåttak och söderläge hade varit värre. Ja, vi behöver verkligen regn och lite normala temperaturer. Nu är fågelungen i alla fall tillbaka i sitt bo.

För hönsen är livet som vanligt. Men jag tror nog att de längtar efter regn, de också.

//Sonja

Längtan efter ledighet och regn

Jag längtar efter lite ledighet, och jag längtar efter regn. Den här tiden är ju som allra mest händelserik. Det är knappt vi hinner med, det händer ju något precis hela tiden. Vi börjar räkna ner till semestertider nu. När vi får ledigt kommer vi att ha tid att ta hand om vår gård ordentligt. Det förtjänar den. Men tills dess är det kvällarna som får användas till att exempelvis ta hand om växthuset. Här ses Henri hänga upp och tjyva tomater, och jag vattnar löken.

De första små tomatblommorna har tittat fram. Blomsterbönorna har börjat krypa uppåt. Potatisblasten visar sig i dagens ljus. Växthuset är en plats att må bra i.

Kryddträdgården är också en fantastisk plats. Numera är den öppen så att hönorna kan gå in och undersöka. Det gör de ibland, men när de väl är ute så finns det så mycket annat gott att äta och krafsa runt i. Finns det inte ett ordspråk som lyder ”Den som har en kryddträdgård saknar inget”? Det borde det finnas.

Våra fina höns fortsätter att trivas med livet. Så snart vi släpper ut dem på eftermiddagarna så skyndar de mot husväggen för att ta sig ett sandbad. Sedan går de runt och sprätter och äter gräs och annat gott som finns serverat i trädgården åt dem. Förnöjsamt. Resten av eftermiddagen. Vi har en liten fin brun höna som bestämt sig för att ruva. Varje kväll när vi kommit ut för att hämta äggen den här veckan, så har hon beslutsamt legat kvar i sitt rede. På ett enda ägg. Hon har alltså inte släppt in någon annan höna i just det redet heller. Tuff tjej. Perfekt som mamma. Henri byggde i ordning ett eget rede åt henne. Ett som var lite avskilt från de andra. Där valde vi ut tolv ägg åt henne att ligga och ruva på. Hon såg väldigt nöjd ut när hon lades där. Men nästa dag hade hon lämnat det nya redet, gått tillbaka till det gamla och låg på ett ägg där. Vi gjorde ett nytt försök. Hon fick åtta ägg att ligga på i sitt nya rede. Återigen såg hon nöjd ut. Likväl hade hon lämnat dem igår. När gårdagskvällen var kommen så låg hon på fem utvalda ägg. I sitt gamla vanliga rede. Hoppas nu att hon ligger kvar. Fem kycklingar, det vore väl toppen!

Vi har sommarvärme här nu. De småländska sjöarna har badtemperatur. Jag kan vara en riktig badkruka vissa somrar, men när det är så varmt som det är i sjöarna nu, då badar jag med glädje. Prima, som har badat regelbundet sedan islossningen, är överlycklig när hon får sällskap i vattnet av matte och husse.

Vår fina Prima. Hon har varit hos oss i två år nu. När vi hämtade henne var hon en liten dunboll med för stora fötter. Nu är hon gårdens drottning. Hon är med oss överallt här på gården. I allt som ska göras. Hon är helt ovärderlig den stora glädjespridaren.

Att gå en promenad i omgivningarna är att känna sommaren just nu. De vackraste kärrblomster med sina mjuka bomullsbollar. Skogsstjärnan, så vacker i sin enkelhet. Och så lupinerna. Invasiva rackare, på väg att ta över landet. Men o, så vackra. Dessutom erbjuder naturen oss här på gården ett alldeles särskilt litet glädje ämne. En liten fågel ligger och ruvar. Precis under takslutet ovanför dörren på ladan. Där vi går förbi flera gånger varje dag. Så spännande det ska bli när små fågelungar börja kvittra här.

Den senaste veckan har det varit rejält varmt, så när vi ska rida och köra våra hästar så måste det ske på morgonen eller på kvällen. Annars får vi värmeslag. Vi är inne i en period när det flyter på bra med ridning och körning. Henri och Mysan trivs med sina körturer, och Shanti och Natira trivs med våra ridpass. Henri och Mysan traskar iväg längs vägen. Jag och Natira har fotograferats mitt i ett galoppsteg. Henri har försökt anta ett grodperspektiv när han fotograferat mig och Shanti.

Annars är det ett flyttande mellan hagar just nu. Vi behöver verkligen regn. Betet tar slut annars. Det växer ju inte i torkan. För närvarande går hästarna i vinterhagen. Där finns en för tillfället uttorkad bäck, och ett område som i normala fall är för surt och sumpigt för att komma åt. Där är det gott bete just nu. Fåren går i paddocken för närvarande. Betet där är kraftigt och fint. För kraftigt för hästarna till och med. Åtminstone för Shanti som ju behöver ett ganska magert bete. Fåren tycker det är hur kul som helst att flytta till en ny hage. De skuttar och krumbuktar sig och beter sig som lamm på nytt. Det är spännande äventyr för dem. Prima mår riktigt bra av dessa fårflyttningar. De är viktiga steg i hennes träning. Och hon har verkligen så kul. Hästarna däremot, tycker det är botten att skiljas från sina får. De ropar och ropar. Gnägg, gnägg. Och fåren ropar tillbaka. Bä, bä. Det är ju tillsammans de vill vara.

I går morse fick vi uppleva en slags kulmen på dessa ropande djur. Varje morgon väcker tupparna grannskapet med sitt galande så snart solen gått upp. I går morse fylldes gården av grannens kor som hade rymt från sin hage. De var ute på äventyr, så självklart var de festglada och högljudda. Deras uppsluppna stämning smittade av sig på hästar och får som gnäggade och bräkte. Jodå, det var fest här vid fyrasnåret på morgonen. De ser så fridfulla ut kossorna, men räkna med att de är fulla med bus. Efter att de lämnat trädgården så rullade sig naturligtvis Prima omsorgsfullt i alla högar de lämnat efter sig, så fram med schampot och duscha henne också. Undra på att vi var trötta när det var dags att åka till jobbet. Jag längtar efter lite ledighet. Ja, och regn.

//Sonja